Med dessa vårlika bilder går jag nu till sängs och önskar er god natt!

Ja, det är frågan. Det finns många åsikter om detta tror jag. Kan berätta att jag själv var ivrig motståndare till allt vad tabletter heter och speciellt de där s.k "lyckopillren". Tyckte att det finns andra metoder att klara av ångest och oro. Ända tills hösten 2007 då paniken slog till  med full kraft och inte gav vika. Det utvecklades till ett syndrom.

I detta läge hade jag två val. Fortsätta att leva med den svåra ångesten - och - kanske i ren förtvivlan ta mitt eget liv. Jag har förut aldrig förstått hur människor kan välja att ta livet av sig men efter den ångestperioden så har jag, tyvärr, full förståelse. Livet kan faktiskt i ångestens hårda grepp te sig som något VÄRRE än döden. Att dö blir en befrielse. Det var då jag insåg att jag vill ju faktiskt leva och om då min läkare säger att jag ska ta de där lyckopillren - ja, då valde jag det!

Jag blev ordinerad citalopram som är ett SSRI preparat. Det är INTE vanebildande! Däremot ska man inte sluta med medicineringen tvärt utan långsamt eftersom det annars får negativa effekter. I början kan det också vara så att ångesten tilltar. Så var det i mitt fall. Men då visste jag vad det berodde på och att det skulle gå över så jag stod ut med det. Efter ca två veckor hade det stabiliserats men jag fick öka dosen efter ett tag när jag märkte att attackerna och oron ändå fanns där. Nu tar jag 40mg varje dag och jag skulle tro att jag får köra med det, kanske livet ut.

Jag märkte efter en tid att min oro började minska. Attackerna kom inte heller så ofta. Kommer ihåg en dag när jag konstaterade lyckligt att min kropp inte längre var så spänd och att jag började känna en inre ro. Det var så skönt!!! Jag kände också att detta var något nytt för mig. Har väl gått och spänt mig hela mitt liv   

Så idag har jag en helt annan syn på det här med lyckopiller. Tror att de är väldigt bra speciellt ihop med kognitiv terapi.

Avslutar detta inlägg med ett citat från Viktor Frankl - "Livet måste ha mening"

Allt kan man ta ifrån människan

utom en sak - den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det som livet för med sig

Viktor Frankl vet vad han pratar om. Han satt i koncentrationsläger under andra världskriget men lyckades ändå att känna mening med livet.

Det är det som mindfulness går ut på - just detta: att man kan lära sig att förhålla sig till sig själv och till livet så att man kan känna mening och att man även kan lära sig att leva med sin ångest.

Här är också en bra länk till hur ångest kan yttra sig och vad ångest är - något vi alla har och faktiskt också behöver - i lagom dos!

Dottern har tagit så fina bilder på vår drottning här hemma - Agnes. Tyvärr kan jag inte länka till det inlägget av nån konstig anledning.

Agnes älskar det här vädret med mycket snö. Hon slänger sig på snön och rullar runt och verkar stortrivas! Det ser så roligt ut   

Om ni vill se de fina bilderna får ni gå till ellfi.blogg.se och scrolla er fram till inlägget "varning för katten!".

Titta då gärna in på min blogg då och då! Jag tänker berätta om Mindfulness och hur kognitiv terapi och just mindfulness hjälpt mig.

Med full respekt för att det kanske inte hjälper alla så vill jag ändå delge mina egna erfarenheter med förhoppning att någon av er också kan bli hjälpt eller efterfråga tekniken. Vet faktiskt inte om det går att få denna hjälp genom vårdcentralen (jag fick genom min arbetsgivare) men det går ju för allan del att begära att få den hjälpen. Mitt råd är att fråga efter kognitiv terapi och att få lära sig mindfulness. Speciellt om man lider av panikångest.

Hösten 2007 drabbades jag av mycket svåra panikattacker. Har genom hela livet haft attacker, men lindrigare, och med många år emellan. Nu kom attackerna varje dag, flera gånger om dan, nästan oavbrutet och jag blev helt nedbruten. Vågade inte gå utanför dörren, att ta en dusch var en kamp mot demonerna. Jag kan säga att det var det värsta jag varit med om!

Så här i efterhand är jag inte förvånad att det hände mig. Våren 2007 skilde jag mig från ett destruktivt förhållande (för andra gången i mitt liv) och kände en lättnad och oro samtidigt. Jag hade ju misslyckats en gång till   

Blev sjukskriven från mitt nya jobb, som jag verkligen sett fram mot. Nu förstår jag att för mig blev det för mycket med en separation, ett nytt boende (som jag däremot älskar) och ett nytt jobb. På jobbet var det dessutom osämja och jag intog medlarrollen   vilket är ett drag jag har.

En längre tid hade jag känt en stark, stark oro. Kom ihåg att det kändes som jag gick i en tunnel när jag var på väg till jobbet. Min kropp var som en rejält spänd pilbåge. Kom ihåg att jag tänkte "undrar hur länge kroppen kan klara av denna anspänning". Livet gick mer och mer som i en tunnel, verkligheten började försvinna och demonerna tog över. Jag berättar det här för jag vill att ni ska förstå att jag verkligen var illa däran och trots det så är jag idag relativt lugn och har erövrat en rejält stärkt självkänsla.

Jag överdriver inte när jag säger att jag tittat döden i ögonen och sen kommit tillbaka till livet. Panik anses ju inte vara farligt men på sätt och vis kan det vara det. Blir paniken för kraftig så kan man i ångestens grepp välja att ta sitt liv. Attacken och paniken i sig är däremot helt ofarlig!

Det känns som jag fått livet tillbaka, jag har en bit kvar, men det kommer och jag är så lycklig ska ni veta! Jag njuter av varje sekund, av varje liten detalj, varje möte, varje liten insekt, varje doft, färg, form och att få ge och ta emot kärlek från mina medmänniskor. Det är som en gåva.

Livet får en annan dimension. Plötsligt är vardagen det allra viktigaste och att få vara med sina nära och kära.

Jag har lärt mig "den hårda vägen" hur viktigt det är att vara ärlig mot sig själv och inte göra något som jag inte vill för att jag tror att jag då gör andra lyckliga. Tänk att jag skulle bli över 50 innan jag förstod det!   

Oj! är ni kvar? då är jag imponerad. Ett långt inlägg!

Men fortsättning följer......

Ett mejl från Bokus om en bok som jag måste läsa - om jag vågar   

Själva titeln gjorde ju att jag hajade till: "Män som stirrar på getter". Vad i allsin dar kan det handla om???

Så läser jag vidare och förstår att det handlar om amerikanska "super soldater" som har förmågor utöver det vanliga för att tillintetgöra fienden. Det hela är både skrämmande och fascinerande på samma gång!

Så lite vi vet om vårt mänskliga psyke! Vad det är i stånd till. Jag tar det som något positivt för det innebär ju att människor som kämpar med ångest eller andra liknande symptom helt säkert kan jobba bort detta genom träning.

Vår hjärna är helt fantastisk! Egentligen borde alla människor få lära sig hur fantastisk den är!

Såg ett program på TV igår om fobier. Tjejen fick panikattack när hon såg feta människor. Med hjälp av hypnos (påverkan av hjärnan återigen) så kom hon över sin fobi.

Här kan ni läsa om boken. Någon därute kanske läst den? Antar att boken sätter igång en massa frågor i huvet på en. Jag menar, tänk om vi alla är duperade??   

Jag är så nöjd med min nya mobil! Den tar ju jättebra bilder   

Så roligt att kunna fota på ett lätt sätt!

Så nu ska jag bombardera er med bilder från promenaden vi tog i solskenet häromdan, dottern och jag.

  Målsryds egen skridskobana :-)   Här går kust-till-kust tåget (Göteborg-Kalmar-Göteborg)   Haha....Målsryds centrum - tro det eller ej men här köper jag min mjölk, filmjölk, ägg och ibland kaffe :-)   Målsryds skola (förskoleklass, fritids och 1-6) Kyrktornet i bakgrunden   Blixtrande vit snö   Målevi- idrottsplatsen i vinterskrud   Dottern fotar som vanligt :-)   Fotar igen   Brrrr - det var kallt!   Min fina tös!