Ja, det visste du väl förut. Men tydligen är det mer allvarligt än förut. Nu finns bara ca 3.000 tigrar kvar i hela världen. Personligen tycker jag det vore en katastrof om tigern försvinner från jordens yta. Detta magnifika, vackra, stolta, graciösa djur. WWF driver en kampanj för att bli tigerfadder. Titta här.

Snälla, ni som känner att ni har råd, hjälp till att bevara den vackra tigern för eftervärlden!

Bilden lånad från denna sida.

Mina föräldrar hyr just nu en stuga i Grebbestad i norra Bohuslän. Hade varit helt underbart att åka dit några dar men så kom jag på att jag har ju engagerats som hönsvakt  

Ska se till att hönsen får komma ut och ta in dem för natten och fixa mat om de äter mycket. De är väldigt fina. Jag har alltid själv velat ha höns men det blev aldrig så, men nu får jag chansen att "frossa" i dem, eller gosa med dem kanske. De är ganska tama och man kan plocka upp och ge dem en puss om man vill  

Nu nåt helt annat:

Jag har inte varit i norra Bohuslän på 3 år. Det är ju mitt "hem", där har jag bott i många år och har min son kvar där.

Anledningen till att jag inte varit där på så lång tid beror på min panikångest. Jag klarar helt enkelt inte att vara hemifrån mer än några dar, sen slår ångesten till   Inser ju att det är ett handikapp och jag jobbar på att ångesten ska sluta att göra mig så fjättrad vid hemmet.

Vid mitt senaste läkarbesök nämnde jag detta och hon tyckte absolut att jag skulle ta starkare medikamenter för att klara av att resa. Jag som en gång i tiden hatade allt vad tabletter heter är nu istället glad för att de finns. De ger mig kraft att våga och utmana ångesten.

Den här sommaren SKA jag ta mig till Strömstad.

För  några dar sen skrev jag ju ett lösenordsskyddat inlägg. Det var skrivet i affekt och handlade om att jag inte klarade kioskarbetet. Ägaren är mycket ärlig och vänlig, och jag är ABSOLUT inte arg på honom, däremot ledsen för att jag är i det tillstånd jag är i, vilket är att jag knappast klarar att jobba ens halvtid.   Han såg att jag blev stressad, tappade koncentrationen och minnet och jag var väldigt långsam. Det kändes hårt att höra men oj, vad rätt det ändå kändes. Visserligen tyckte jag det var roligt men ovanstående stämmer till hundra procent. TYVÄRR!

Så nu är jag i ett nytt läge. Ska kontakta min läkare för att höra hur vi ska gå vidare. Efter de här få veckorna av arbetsträning är jag helt uttröttad och kände att mina gamla symptom är på väg tillbaka.

Så cirkusen fortsätter.....

Om det är någon som undrar om min nuvarande bakgrundsbild så är den tagen på de fantastiska Kosteröarna. De är sveriges västligaste bebodda öar.

Tillhör Strömstad kommun och det går färja från Strömstad flera gånger om dan, året runt. NordKoster är "vildast" och vackrast, tycker jag. Jag tror den här badviken är just från Nord.

I fredags var jag iväg till Ytterby igen. Denna gång för att fira systersonen som tog studenten.

Vi hade väldig tur med vädret. Solen strålade från en klarblå himmel och det var så där härligt försommarvarmt.

Vi väntade på skolgården och vi var MÅNGA. Jag höll mig i utkanten - tycker inte om att stå mitt i stora folkhopar.

  Ovan är bara en liten del av det stora folkhav som väntade på de blivande studenterna.

Och här nedan är han med några gratulanter! Grattis A. till studenten!

  A. blir här fotad av sin kusin, min dotter Ellen. A. har gått musiklinje och ska börja en folkskoleutbildning på Gotland med musik som huvudinriktning. Han är en hejare på att spela fiol! Bla!

  Ovan är en del av den fantastiskt goda maten som min syster lagat. Melon, vindruvor, sharon, färska fikon och ostar med vidunderligt god sirap till, körsbärstomater, tomatbollar (läskigt goda!), bönsallad (också den läskigt god), couscoussallad, nybakat bröd OCH - i glaset, den godaste dryck jag druckit! Min systers egen jordgubbs-och fläderdricka. Så otroligt god och läcker färg har den också!   

Som ni förstår så njöt jag i fulla drag. Träffade också gamla kompisar från "stenåldern". Ett kompisgäng som umgåtts med varann från och till sen 70-talet och där jag ingick i vissa konstellationer, som t.ex en gourmetklubb som vi hade. Roliga tider!!   En annan tjej och jag tågluffade i Frankrike, en av mina roligaste resor jag nånsin gjort. Också på 70-talet.

Resten av helgen har jag "softat" som ungdomen säger. Behövde det.

Hoppas ni alla haft en skön helg!

det är bra, lite trött bara.....

Glitter Graphics

självkänslan har fått sig en liten knäck. Känns just nu som jag inte klarar nånting, varken jobb eller relation.   Är det nåt fel på mig? Vad är det som är fel i så fall? Varför blir det så här? Lever jag i fel århundrade? Överdriver jag? Varför får inte jag vara som jag är? Hjärtat värker för jag förstår inte   

Idag var jag tvungen att prata med kioskägaren och säga som det är att jag inte orkade jobba idag. Vi pratade en stund och sen säger han att han funderat över mig och vill inte att jag ska fortsätta en period till hos honom. Märk väl nu att jag är inte arg eller bitter på honom men väldigt störd av fakta. Fakta är att han märkt att jag är stressad och jag är långsam och gör mycket fel pga att jag är stressad. Han hade räknat med att få in någon som kan hoppa in på deltid så han får tid över för annat. Men han ser att jag är inte redo att arbeta ens halvtid.   T.om min dotter såg detta när hon besökte mig i kiosken. Själv har jag känt mig väldigt nöjd med vad jag åstadkommit, fast jag vet att jag varit nervös när kunder kommit och gjort fel osv. Men är det hela världen? Jag kanske lär mig? Eller, jag vet inte. Som sagt, min självkänsla fick sig en knäck idag. Jag har en vecka kvar på perioden men jag har ingen lust att gå dit och sitta av tiden, för stå i kassan gör jag inte något mer!

Stolt? ja, kanske det. Men varför ska jag egentligen gå dit när jag uppenbarligen inte är till någon hjälp.

Nu känns det nästan mer som att jag ska söka heltids sjukersättning, men orkar inte bråka. Egentligen förstår jag inte hur det kunde bli så här i mitt liv. När jag ser bakåt så ser jag ett mönster. Ju mer jag försökt leva upp till ett ideal och ju mer jag försökt att gå upp i arbetstid desto hårdare har jag fallit. Jag vill inte falla hårt igen!   Finns det ingen plats för en som mig?

Två av mina grannar och jag var idag hembjudna till ett par i 90-årsåldern.   De bodde i samma länga här, bara ett år, men på det året lärde vi känna varann ganska bra. Vi spelade bla canasta. Tyvärr fick fru J. en lättare stroke och det bestämdes att de skulle flytta till en typ av serviceboende. 

Herr J. är extremt social och mycket trevlig och pratglad. Han känner alla! Fast han är 90 år så kör han fortfarande bil coh tar hand om matinköpen! En väldigt vital 90-åring!

Det var ett mycket trevligt äldreboende de hittat. Grönt ute med blommande fruktträd, vinbärsbuskar och en uteplats till varje lägenhet. Själva stället var också så ljust och andades harmoni. En självgående gräsklippare roade både oss och de äldre   Var tvungen att fota lite atmosfär från huset.

Men först en bild på det vackra dukade bordet med härligt doftande liljekonvalj. Herr J. bryggde kaffe och serverade damerna, en riktig charmör   

  Och en bild från huset.

Det blev två bilder av samma ställe   Tycker detta var så fint.