Scenen:

Mina två kattjejer står helt still på balkongen och stirrar neråt åt samma håll.

Jag blir givetvis nyfiken.

Försöker kika neråt jag också, genom nätet. Men ser inget.

Tittar igen.

Och då. 

Men gud, så gullig den är....åh vad roligt!! 

GISSA VAD VI SÅG?

DEN SOM FÖRST GISSAR RÄTT FÅR INGET PRIS,

MEN ÄRAN! 

Det är skönt att allt inte behöver kosta pengar när man är fattig!  

Jag fäste ju tyg över en kartong som jag fått från Foderbilen när jag beställer mat och sand därifrån. Perfekt tycker både Agnes och Alice!

Visst är de söta, tjejerna!?   

Idag kände jag mig mycket bättre och tågade iväg till växthuset. Det var så skönt att komma dit och få full förståelse. Vi gick undan en stund och pratade och sen fick jag vara själv i växthuset och hålla på med mina kära plantor. Idag sådde jag rosenböna. Detta var vad jag behövde. Visa mig själv att jag kan ta mig dit och vara där när jag får jobba i min egen takt och att ingen begär av mig att jag ska vara social. Så skönt. 

Men min svacka har nog också med värmen att göra. Jag tål ingen värme, blir helt utslagen.   Idag är det svalare och det gick mycket bättre att jobba. Tur att det är varierat väder!

Rosenböna ja. Denna underbara växt som är både till prydnad och till nytta.

Jag har själv aldrig smakat just denna böna faktiskt men en av ledarna på Gröna vägen kan intyga att den är väldigt god. Hon steker den lätt, som att woka. Då tar hon hela skidan när bönorna fortfarande är små.

För något år sen hade jag rosenböna som klättrade upp över min trappa. Stiligt.

Så här ser den ut.

Läs mer om rosenbönan här.  

Rosenbönans frö som jag alltså planterade idag är SÅ vackra!

Titta själva:

Förra gången när Alice var dräktig visade jag här på bloggen bilder på fosterutvecklingen. Jag gör likadant nu. Det är lika fascinerande varje gång. 

Ett kattfoster vid dag 23-25

Ett kattfoster vid dag 25-28

Tänka sig! Inne i Alice ligger nu ett antal, hoppas jag, som ser ut så här just nu. Fantastiskt! Jag tror inte jag riktigt har fattat att hon ska bli mamma igen, men jag lär förstå! 

Om allt går som det ska så väntas kattungar runt midsommar!

Mamma till kullen är Tricaliz Alize, n 23, bruntigré

Far till kullen är MissEmmis Eagle-Eyed Elton, n 09 22, bruntabby med vitt.

Kullens stamtavla.

Förväntade färger:

Bruntigré/tabby med eller utan vitt.

Idag är jag hemma. Trött, ont i kroppen och i magen. Allt pga upplevd stress. Jag tål väldigt lite eller ok, det kanske varit mycket.  

I fredags var mina föräldrar här, sen följde jag med dem till Ytterby. I lördags jobbade jag i värmen i min systers trädgård. På kvällen ville de spela canasta men jag var tvungen att gå in och sätta mig ner och bara vara och vila. För mycket stimulans för mig....även om jag upplever det som roligt så orkar inte mitt psyke och kropp.  

På söndan var det dags att hämta min kära dotter på Landvetter. Sen var det grillning på kvällen hos hennes pojkväns familj. Ännu mer social aktivitet. Jag gick iväg på måndag till gröna vägen men kände mig från början trött. När jag kom dit var jag tvungen att sätta mig ner flera gånger och jag tog det fysiskt väldigt lugnt. Mot slutet började jag må illa, fick ont i magen och började få panikkänslor. Jag började också se som i en tunnel och min hjärna gick på helsnurr. Det är ett hemskt tärande tillstånd. Känns som att alla tankar bara far fram och tillbaka och stör mig och jag kan inte tänka klart eller slappna av överhuvud taget. Fruktansvärt jobbigt, det är då paniken kommer också.

Så idag håller jag mig hemma och nu har jag lugnat mig lite, men jag vet ännu inte om jag orkar gå imorgon.

Nu kämpar jag med känslor av misslyckande för jag älskar ju verkligen livet på gröna vägen, men min kropp och mitt psyke varnar mig. Det blir för mycket även av det goda. Det är sorgligt, jag är mycket ledsen för detta. Men jag ger inte upp ännu. Fast jag har lärt mig att lyssna på kroppen innan det smäller till ordentligt.

Idag har jag bara varit, andats lugnt och fokuserat på positiva saker.

Önskade jag slapp skriva detta inlägg men jag väljer att dela med mig eftersom jag vet att vi är några stycken därute som lider av samma åkomma och det är väldigt svårt för utomstående att se att vi mår dåligt. Vi kan verka pigga och framåt men inne i oss rider ångestens fasa och den dämpas bara om man får lov att ta livet i sin egen takt.

Så är det. Nu har jag en klump av sorg i halsen. Jag vill så gärna "vara som alla andra"....kunna jobba och "göra rätt för mig"....men jag orkar inte. Ibland tänker jag att det vore lättare att ha brutit nacken och blivit förlamad. Det kan människor förstå. Men det psykiska....det är svårt!

Trots detta väljer jag glädje i livet. 

Här är en bra text som Viktor Frankl skrivit. Ur "Livet måste ha mening"

Allt kan man ta ifrån människan

Utom en sak - den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det som livet för med sig

De två bröderna Aslan och Amishai ur min Alija-kull har varit på utställning i Eksjö. Det gick som väntat bäst för Aslan och han fick en riktigt fin bedömning. Ex 1 fick han vilket betyder att han kom upp i ett visst antal poäng. Amishai fick Ex 2 vilket visar att han inte fick lika många poäng. 

Aslans matte har scannat in bedömningssedeln på sin hemsida och det är alltid roligt att läsa vad domaren tycker om katten. På ett ställe skriver han att Aslan är "very talkative guy", alltså att han är en pratsam kille!  

Grattis till bägge killarna och matte och husse!

I söndags var det Landvetter flygplats och kärt återseende av dotter och hennes pojkvän som varit 2 månader i USA. Så härligt att ha dem hemma igen och helt underbart att se deras glädje över resan. De verkar ha haft en underbar tid, fått nya vänner och upplevt en massa.

Spänd väntan på Landvetter.

Här landar dem!  

Taxar in....

Hallå! Här är vi!  

VÄLKOMNA HEM!!