Imorgon tar jag tåget från Ytterby till Uddevalla för att hälsa på matte till två av mina kattungar:

Alija Amishai och Blossom Bolo Bolo. Ska bli så roligt!! 

Detta blir första gången sen 2007 som jag gör denna resa. Sträckan Göteborg-Strömstad har jag rest så många gånger genom mitt liv, så det går knappt att räkna. Men när jag blev sjuk i panikångest hösten 2007 så stannade nästan allt resande av. Jag har inte orkat att besöka Strömstad än....och nu är det drygt 6 år sen jag var där. Det känns sorgligt men jag har ändå överseende med mig själv. Jag får ganska lätt panik när jag reser, speciellt med tåg och buss. Men jag utmanar min rädsla genom att åka ändå, men då kortare resor. Som till Borås till exempel där dottern bor eller till Göteborg, som ju bara tar 15 minuter med tåget. Men det tar energi från mig och det är psykiskt jobbigt.

Nu har jag bestämt mig för att i sommar MÅSTE jag ta mig till Strömstad. Uddevalla är ju halva vägen så detta blir en liten övning. 

Dessa två filurer ska få besök av mig imorgon!   

Den här dan idag har jag fruktat lite ett tag....

Här satt jag, väldigt lugn ändå....men också ganska bestämd att ingen ska minsann få skära i mig!   

Kungälvs sjukhus, kirurgmottagningen....en böld hade jag själv bestämt att jag ville ta bort, men jag fegade ur på plats!!!!     

Hmmm....men efter att jag fått veta att det INTE är cancer (som jag grunnat på) och att det INTE är farligt (som jag lite undrat över om det kanske kan utvecklas till cancer, men det kan det INTE) så då återstår om jag vill lida en gång om året med att en böld blossar upp och det bestämde jag mig för fort som ögat! I värsta fall kan man tömma den på var när den är som värst....låter ju för bedrövligt, det vill jag inte heller tänka på. Nej, jag lider hellre, så länge jag vet att det inte är farligt. Sån är jag eller sån har jag blivit efter mina panikattacker. Var absolut inte sån innan! Då kunde de få göra nästan vad som helst med mig, men inte nu!! 

Japp! Idag var jag hos Bettys ägare och konstaterade att det i juni månad, kring den 25, väntas kattungar mellan

Senga's Blossom Brown Betty 

och Milashka's Idalgo

och här är bildbeviset:

Det syns inte så bra på bilden, men tutten är mer rosa än den ser ut här, och det är ett gott tecken.

Så nu ser vi fram mot kattungar!! 

Jag har lovat att ta mig dit när det börjar bli dags, om inte Betty föder på natten!   

Kan inte heller låta bli att berätta en helt underbart härlig sak förutom ovanstående: jag hade ingen panik ALLS idag när jag tog tåget in och hem. Så fruktansvärt skönt!! Jag har märkt att jag på sistone blivit lite lugnare vid såna tillfällen som förut triggat igång min ångest. 

För att fira detta köpte jag mig själv en underbar liten sommarklänning på Indiska. 

Dålig bild som vanligt.....

Våren har förresten kommit till Göteborg:

härlig vårbacke nära Bettys hem

Det var länge sen jag skrev något om mitt "tillstånd".

Jag kämpar fortfarande med min ångest på så sätt att den visar sig vid vissa situationer. Då kommer panikattackerna fortfarande, även om jag idag vet hur jag ska förhålla mig så de blir inte så allvarliga längre, men det räcker till. De tar oerhört mycket energi ifrån mig.

Attackerna visar sig gärna när jag reser. Det tar även på min känsliga mage och det är frustrerande verkligen. Jag får ont, så fruktansvärt ont, men när jag närmar mig mitt hem - då försvinner all ångest och det onda i min mage.

Jag har inte varit i mitt älskade Strömstad sen 2007 just på grund av min ångest. Det gör mig väldigt ledsen, jag vill ju verkligen åka dit upp. Har sonen och många fina vänner däruppe.

Att åka till Borås till min dotter kräver också sitt. 

Men nu har jag bestämt mig för att få hjälp med detta. Mitt liv känns begränsat som det är nu.

Så nu står jag på kö här i Kungälv för att få komma till en psykolog. Under tiden utmanar jag min rädsla genom att resa ändå. Fast min största längtan just nu är att ta mig till Strömstad, kunna vara där nån dag UTAN att få ont i magen och att kunna njuta av att vara där. 

Har funderingar på att börja med små etapper uppåt i Bohuslän. Kanske ta en tur till Stenungsund? Och sen arbeta mig uppåt. 

Konstigt. Jag som har älskat att resa och inte tyckt att det varit något, tvärtom. Älskade att sova över hos alla möjliga människor, älskade att se nya platser. Och nu....rädd, rädd....usch, jag vill inte vara sån här!   

Men jag jobbar på det!!   

Jag känner ett behov av att skriva av mig.

Om det ska vara offentligt vete tusan.

Men jag tror ändå jag publicerar detta.

Då kanske det blir mindre dramatiskt för min del och jag är övertygad om att jag delar samma känsla med en hel massa människor - tyvärr.

Känslan jag pratar om är den att sakna en partner. 

Jag har nu varit singel igen i över 5 år och det är då det sätter in. Längtan. 

Många som sitter i hopplösa relationer förstår mig kanske inte. De vill bara komma loss och längtar efter egen tid. Men när man som jag har haft den där egna tiden ett bra tag så börjar, i alla fall jag, längta efter vardagliga saker som att komma hem till en bebodd lya (frånsett katterna då), att inhandla mat tillsammans, planera helgen tillsammans, göra utflykter tillsammans,kanske till och med gräla ibland.

Allt jag gör är jag ensam om. Jag städar själv, jag tittar på TV själv, jag promenerar själv, jag handlar själv, jag betalar räkningar själv osv osv.......

Några av de där sakerna gör jag förstås ibland tillsammans med andra, men inte med en partner. Jag saknar också att kunna prata om saker jag varit med om, att bearbeta, tillsammans med en partner. På ett vuxet sätt får jag väl tillägga då, eftersom jag har lite dålig erfarenhet av just detta.

Tänk att få vara ihop med en man som kan acceptera mig som jag är, som låter mig göra saker jag älskar att göra, som står ut med att jag är lite nervig, som inte förlöjligar mig, som behandlar mig med respekt. Finns det såna män? Ja, det vet jag att det finns men jag har ännu inte träffat någon sån man som råkar fatta tycke för mig och det känner jag av just nu.

Känner mig sorgsen över det.

Jag vill verkligen inte vara ensam resten av livet. Det är så TRÅKIGT.

Så där ja.

Nu har jag hasplat ur mig detta. Undrar om det kommer att kännas bättre nu?!    

Och gott folk, ni som råkar läsa detta trista inlägg, kom ihåg:

detta är en KÄNSLA jag har och känslor kommer och går, så imorgon kanske jag är överlycklig över att få rå om mig själv.   

Mindfulness!

Idag skulle jag egentligen tänkt mig att åka med min familj till Grebbestad i norra Bohuslän. Men vid närmare eftertanke insåg jag att jag dels: 

inte vill lämna min kattungekull så många timmar som det skulle bli (runt 12 timmar) och

att jag ännu inte är redo att resa så långt   , ja det är långt för mig alltså, och att sen vara social i flera timmar och uppleva det ena efter det andra. Samtidigt som jag skulle vara orolig för mina katter därhemma. Så jag bestämde mig för att vara kvar hemma och det känns bra. Grebbestad ligger väl kvar tills jag är redo att göra den där resan. Det handlar om min ångest. Jag vet att jag skulle få ångest över det mesta så det är bättre att resa dit på ett lugnare sätt och när jag kan utan att jag behöver vara orolig för söta små kattungar. 

Det är inte ofta jag skriver om min ångest längre och det beror kanske på att jag helst vill glömma att jag lider av den. Men den finns där även om den hålls bra i schack av mina mediciner och av att jag tränar genom att göra saker som ger mig ångest. Jag får ångest så fort jag sätter mig på ett tåg eller buss. Men jag gör det ändå och det är jag stolt över. Buss går lättare men tåg är fortfarande jobbigt. Det går åt mycket energi för att åka några stationer.   

Men tillbaka till mina katter.

De börjar nu att bli betydligt mer rörligare och nyfikna. De springer runt inhägnaden och är mycket nyfikna på vad mamma äter och dricker. Så nu är det dags att sätta fram lite mat, toalåda och vatten till de små. Utvecklingen går verkligen med rasande fart. 

Jag tycker mig ändå märka att det blir inte lika livligt med bara två kattungar som om det skulle vara en fyra fem stycken. Då triggar de igång varann på ett annat sätt. 

Calypso är den som är snabbast på sina små fötter och är mycket nyfiken på maten. Caelyn sitter ibland långa stunder och liksom filosoferar över livet. Undrar vad som tänks under hennes lilla lilla huvud?   

Mamma Alice har väldigt bra utsikt härifrån!

Jag vill också äta sån mat!

Ja, si så där. 

Min arbetsträning fick ett abrupt avbrott när jag plötsligt drabbades av panik och ångest igen.  

Det blev på något sätt totalstopp. Kroppen vägrar röra sig mot jobbet. Jag bara sitter här och funderar.

Känner mig sorgsen, ledsen, besviken, arg, frustrerad.....har en massa känslor.

Men jag får hjälp, bra hjälp.

Min handläggare kopplade in en psykolog och tillsammans med min läkare arbetar vi nu för att jag ska gå ner ytterligare i tid, från 50% till 75% sjukpension. Jag skriver sjukpension fast det inte heter så, men de flesta vet vad jag menar med det ordet. 

Nu ska jag få tillgång till psykolog vilket jag behöver, det är mycket jag går och bär på som behöver ältas med någon utomstående.

En sak jag tänker mycket på är ju min tanke på att flytta hem igen till mina hemtrakter.

Det känns akut nu så jag har skippat mitt krav på uteplats. Är livrädd att jag ångrar mig sen.

Men jag tror mitt liv kommer att bli lättare när jag kommit hem.

• det blir billigare hyra med elkostnader inräknad (nu bor jag i bostadrätt med svindyra elkostnader)
• jag slipper dyrt månadskort hos Västtrafik. Klarar mig genom att gå, få skjuts av familjen och ibland ta bussen. 
• närhet till havet som jag älskar. På en halvtimme är jag ute i Marstrand och jag längtar till när jag kan få visa vackra kustbilder här på bloggen!
• närhet till Göteborg, där jag växte upp, och där jag har några gamla och nya kära vänner
• närhet till otroligt fin natur i Kungälv, många bra promenadstigar. Jag vet att jag kommer att röra mig mycket mer än jag gör nu.
• närhet till affärer
• lättare att ta mig upp till Strömstad, som jag älskar,. Det blir min nästa utmaning. Har fortfarande panik inför att åka dit.    Sist jag var där var våren 2007, det är inte klokt.
• och förstås.....närhet till min familj, föräldrar och syster, som blir mer och mer betydelsfull ju äldre jag blir.

Det finns bara en negativ sak i allt detta. Min dotter bor kvar i Borås. Men det är ju inte alltför långt bort och vem vet dessutom. Tänk om hon får för sig att flytta till USA? Då sitter jag där i Målsryd och undrar......nä, nu ska jag hem.

Har sökt två olika lägenheter just nu. Bägge två är små. Hmmm. Den ena har balkong, den andra inte. Hmmm igen. Vi får väl se var det blir nånstans. Det är ju inte säkert att jag får någon lägenhet just nu heller, allt hänger på mina poäng (jag har höga!) och vilka som söker samma lägenhet som jag. Lite tur alltså, kan också vara bra.

När jag läste den artikel jag länkar till,

så föll mina tårar i igenkänning.

PRECIS så är det.

Det syns inte utanpå,

men inne i oss är det en ständig kamp.

Och så är det där med ångest och ångest.

Ordet ångest är flitigt använt.

Men att känna "sjuklig" ångest

är något helt annat än det som vi dagligdags säger ger oss sk ångest.

Jag önskar ni orkar läsa hela artikeln

för den förklarar på ett MYCKET bra sätt

hur det är att leva med panikångest.

Här är artikeln.